Jag lyssnade just på ett filmklipp av Isabelle Allende, en av mina favoritförfattare, där hon sa att en av fördelarna med att åldras var att hon blivit bättre på att släppa taget om saker och ting – det har lett till en större lätthet i hennes liv. Hon önskade att hon börjat med detta tidigare. Att släppa taget. Jag tror att det finns oerhört mycket att vinna på att släppa taget. Det är fler än jag som håller kvar i gamla mönster, gamla föreställningar, gamla saker, förlegade rutiner och åldersstigna attityder. De gör oss inget gott. De hindrar vår smidighet, vår följsamhet i livet, vi blir rigida och kantiga.

Men att våga släppa innebär också att öppna upp för det okända. Jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får. Det innebär att jag ska våga lämna min uppvärmda plats för att ge mig ut på osäker mark på väg mot något nytt. När jag skriver detta känner jag mig osäker, för har jag något trumfkort där jag kan säga:

”Se här, jag har minsann erfarenhet av att släppa. Jag är en förebild, Se vad mycket jag har vunnit tack vare att jag vågade släppa taget.”

Nej, min meritlista är inte så stor på detta område. Kanske är det så att jag vill bli bättre på att släppa taget. Jag har nyligen läst om hur betungande det är för oss när vi håller oss fast vid historien, vid gamla oförätter och gamla mönster. Jag är full av dem i relation till min far. Jag köper det faktum att han är en av mina läromästare. Jag ställer upp på att jag har mycket att lära av min relation till honom och samtidigt gör det inte det lättare för mig att förlåta honom.

Släpp taget - upplev friheten!
Släpp taget – upplev friheten!

Jag googlar på bilder kring att släppa taget och noterar hur många av dessa bilder som är sammanknippade med frihet. Så länge jag håller fast i min upplevelse av besvikelse, ilska, sorg och förvirring, kommer jag aldrig att bli fri. Mina upplevelser fängslar mig vid historien och frigör mig inte inför framtiden. Det i sig självt blir en konflikt i vår relation. I förra veckan hade vi ett samtal per telefon när jag för först gången såvitt jag kan minnas hörde honom säga:

”Jag älskar dig.”

Och där satt jag med telefonen i örat och visste att jag inte kunde säga dessa tre ord tillbaka till honom.

Jag tog en vän till hjälp. I samtal med henne kom jag ett steg närmare min lösning. Sakta gick det upp för mig att jag inte behöver älska honom. Min förtvivlan och upprördhet har till stora delar haft sitt ursprung i att jag har velat eller trott att jag måste älska honom. Men jag behöver inte älska min far. Han har gjort sina val. Han har gått sin väg i samband med en skilsmässa på tidigt 70-tal och jag har inte känt mig inkluderad i hans val. Det är hans val och jag behöver inte belasta mig själv för det, utan jag kan vara fri. Jag kan släppa taget om min föreställning om att jag ska älska honom och i stället känna mig fri. Tack livet! TACK!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.