Nej tack, jag behöver ingen hjälp
Är den stora önskan om att klara oss själva en svensk mentalitet? När jag var 17 år var jag utbytesstudent i USA ett år. Jag bodde i en ny familj (som kom att bli fler än en), det var en ny kultur, en ny skola, nya klasskamrater och det var utmanande för en tonåring som var osäker inombords, men vägrade visa det utåt. Året bjöd på flera stora utmaningar.
Vid ett tillfälle hade min amerikanska familj skrivit hem till mina mamma och min styvfar. Det var ett handskrivet brev på 8 sidor (ja, detta var på sent 70-tal!) och det handlade bara om mig och inte ett ord var positivt. Det kan inte ha varit så lätt för min mamma och Hans (min styvfar) att ta del av allt de skrev. Jag åt för fort (de fick ont i magen), jag satte mig i soffan för hårt (den kunde gå sönder), jag slog i badrumsdörrarna för hårt (de kunde gå sönder), jag var otrevlig mot eleverna på skolan, jag skötte inte mitt skolarbete, etc, etc, ja, du förstår nivån på infomationen som förmedlades. Min styvfar lär ha slagit näven i bordet och sagt ”Hon tar första flyget hem”, medan min mamma, som kände mig lite bättre insåg att jag troligen inte skulle vilja åka hem.
Jag minns att Hans skrev ett brev till mig där han bland annat citerade Jesus ”Förlåt dem, för de veta icke vad de göro”. I samma brev skrev han också om att jag skulle be om hjälp. På ett välformulerat sätt förklarade han att genom att be om hjälp ger jag någon en chans att hjälpa mig, en annan medmänniska och det är den finaste gåvan vi kan ge en annan människa.
Hans ord finns kvar i mig drygt 40 år senare och det kan bero på att samma djupa förståelse om att ge och ta emot förekom när jag gick kurser i Nonviolent communication många år senare. Hur vi ger genom att ta emot. Hur vi tar emot genom att ge. Det är stort. Och vackert.
Jag funderar över om det är en svensk mentalitet, detta att vi ska klara oss själva. ”En bra karl reder sig själv”, säger ordspråket och kanske har vi helt enkelt låtit detta gå för långt. Att reda sig själv leder till ensamhet – en av vår tids stora samhällsutmaningar.
Jag förvånas över hur ofta jag möts av repliken ”Tack, jag klarar mig” när jag i olika sammanhang erbjuder min hjälp. Det kan vara små eller stora saker jag frågar om. Svaret är densamma, som om det vore fel att ta emot hjälp från en medmänniska. Jag levde länge själv med uppfattningen att det var en svaghet att ta emot hjälp av andra. Trots Hans ord för över 40 år sedan, tog det mig många år att förstå att jag ger någon en gåva när jag tar emot deras hjälp. Tillsammans är dessutom roligare. Tillsammans är gemenskap.Tillsammans är glädje. Tillsammans är livet. Tillsammans är framtiden. Vi är starka tillsammans. Tillsammansk kan vi skapa, bygga, utveckla och förändras. Så, ja tack. Jag tar gärna emot hjälp. TACK!