Sedan 20 år tillbaka är mina somrar indelade i två delar – den före Benjamins födelsedag och den efter. Hans födelsedag har blivit lite av kulmen på sommaren – sedan kan jag slappna av på allvar.
Det är underbart att ordna med kalas för sonen, men det är också en dag som innebär planering, arbete och förberedelser. Det brukar gå bra och var så ända till för fem år sedan då familjesoppan (det är så jag brukar benämna bristen på kommunikation, respekt och förståelse i vår familj) kom att drabba mig på ett oväntat sätt. Som en bomb slog tidigare generationers tillkortakommande ner i min värld – i min och barnens verklighet.
I sommar satsade vi på vännerna snarare än familjen och det var ett bra val. Vi föds in i våra familjesystem och de har en stark påverkan på vilka vi blir, hur vi relaterar till världen och vår omgivning. Familjen kan vara en trygg plats för ett barn att växa upp i, men den kan också ge oss andra erfarenheter och dom upplevelserna blir våra utmaningar i livet. Vi har olika strategier när vi hanterar dessa utmaningar. Vissa är bra och de stödjer oss, andra är en flykt och får oss endast att överleva medan de allra bästa strategierna läker oss på ett sätt så vi går starkare ut ur dem. Det är så vi kan frigöra vår livskraft.
Moder Teresa lär ha sagt att problemet idag är att vi gör familjecirkeln för snäv. Jag har hållit kvar i min ursprungliga familj likt ett barn som inte vill släppa hoppet.
Vi behöver sammanhang där vi blir sedda, förstådda, omhållna och respekterade – bara då kan vi växa som människor.
Familjecirkeln kan vidgas och ett bra riktmärke är att se var vi finner näring. Det kan vara i en ny familj, kring ett intresse eller på jobbet. Det kan vara knivigt att avgöra om vi får näring i ett sammanhang eller om det är en flykt, men får vi näring börjar vi slappna av, glädjen kommer smygandes in i vardagen och lättheten sveper med oss.
Jag är i det skedet när jag allt mer öppnar upp för en vidare cirkel i ett sammanhang där jag får näring, ges möjlighet att växa, känner stöd, utmanas, får välja riktning och arbeta mot mina mål. Det är spännande, kanske lite läskigt och samtidigt känns det helt övertygande. Resan kommer inte sakna friktion, men det är skönt att förstå att där finns stöd. Jag är så tacksam att Biodanzafamiljen finns därute och i mig. TACK!
