Jag har gått en utbildning på nätet som heter Together Old and Young (TOY) och handlar om intergenerationslärande, lärande mellan unga och äldre vuxna. TOY är en global rörelse som främjar ömsesidigt lärande mellan barn och äldre vuxna.
Lärndet kan ses som ett kraftfullt hjärnförändrande läkemedel som skapar nya hjärnceller. Är det inte fantastiskt?
I en av texterna beskrivs lärandet som ”Ett kraftfullt hjärnförändrande läkemedel som skapar nya hjärnceller”. Jag tappar nästan andan och läser en gång till. Hjärnförändrande läkemedel, det är genialiskt.
Hjärnförändrande läkemedel som skapar nya hjärnceller. Det låter som en guldgruva – och då tänker jag inte ekonomiskt, utan på vinsterna för individen, för gruppen och för samhället. Lärande är fantastiskt.
Min övertygelse är att alla människor – och framförallt barn – har en naturlig drivkraft för lärande. Den benämns på olika sätt: nyfikenhet, intresse, öppenhet, experimentlusta, att inte ge upp, se nya möjligheter, ja det finns en uppsjö av benämningar. Och det känns stimulerande att närma sig lärandet utifrån detta perspektiv. Samtidigt är det sorgligt att skolan i stor utsträckning missar att stimulera och bevara denna naturliga förmåga hos barnen.
Jag minns med smärta hur min vetgiriga sjuåring kom hem och för tredje gången under höstterminen i första klass sa att skolan var långtråkig. Hur kunde skolan misslyckas med denna finurliga själ? Och jag var på väg att bli tokig – hur skulle jag stå ut om han kände så redan vid första terminen. Han skulle gå i skolan i 12 år.
Jag tror att skolan behöver förstå att lärande sker genom livserfarenhet och när eleverna är aktiva i sitt egna lärande. Jag tror inte heller att det ålderssegregerade utbildningssystemet egentligen är ett bra sätt att lära. Kunskap hämtas mycket lättare in från interaktion och spegling i åldersblandade grupper och då kanske grupperna ska spänna över generationsgränserna också. Jag tror också att vi skulle satsa på att involvera fler sinnen i lärandet. Syn, hörsel, lukt, smak och känsel. Ju fler sinnen som stimuleras, desto lättare går lärandet. Vi behöver involvera hela kroppen – ett holistiskt lärande. Endast då kan skolan bli ett hjärnförändrande läkemedel. Och tänk vilken fantastisk skola vi kan skapa då.
