Vi utvecklar olika rädslor under vår livstid. Rädslor för små kryp, för höjder, för främlingar, för att inte duga, för att tala inför grupp etc. Raddan på olika rädslor kan göras lång. I mitt arbete med klienter är dessa rädslor, eller strategier som jag brukar kalla dem, ett av mina viktigaste utgångspunkter. Rädslan hjälper oss att lösa en situationer där vi behöver extra resurser för att klara oss. Det är bra. I vissa situationer behöver vi det lilla extra för att hantera en hotfull situation. Men en rädsla som blir kvar som ett beteende och inte läks efter det att den initialt behövdes, kan bli kvar i vårt system och då kan den hindra oss och begränsa oss från att göra det vi vill och leva det liv vi vill leva.
Ursprunget till en återkommande rädsla, det kan vara oro, ångest, ilska, eller förtvivlan, ligger ofta långt tillbaka i tiden. Kanske under tidig barndom. Att förstå eller veta om vad som hände då är inte viktigt, men vi kan känna att vi har burit på reaktionsmönstret länge. Vi behöver förstå att första gången när rädslan dök upp behövde vi ett skydd i en situation där vi var oskyddade.
Fjärilens transformation från larv till fjäril är bekant, men vi kan också transformera känslomässiga upplevelser vi bär på och då frigöra inre kraft och förmåga.
Ett exempel kan vara ett barn som vill visa upp något, en dans, en sång eller något det gjort för en grupp vuxna, som av någon anledning inte har tid eller möjlighet att ta emot barnets gåva. Gapet mellan barnets förväntan och upplevelsen det fick blir stort och rädslan är ett faktum. Adrenalin pumpas ut och lägger sig som en ridå runt upplevelsen. Kanske hände samma sak mer än en gång. Den första gången var det en strategi för att överleva, men så småningom kan samma reaktionsmönster utlösas bara situationen liknar den första upplevelsen lite grann. Till sist kanske en oro väcks inför tanken tanken att prata eller visa upp något inför en grupp som är betydelsefull för dem.
Jag brukar säga att möss dör av skräcken, men människan dör inte utan utvecklar i stället strategier för att överleva. Dessa strategier hjälper oss förbi den initiala faran, men blir rädslan kvar i oss hindrar den oss senare från att leva fritt, eftersom rädslan för att vi ska bli utsatta igen finns i vårt system.
Utvecklar vi rädslor på liknande sätt blir dessa upplevelser, eller de känslor som de väcker, ofta sidor som vi tycker illa om hos oss själva. När jag ska arbeta med min klient och jag ska be dem närma sig denna upplevelse är det som att jag ber dem närma sig sin värsta ovän. Det är ofta en del som de helst skulle vilja operera ut ur sina liv. När jag ber dem att på ett kärleksfullt sätt omfamna upplevelsen och tacka strategin för att den velat skydda dem under så många år, finns det de som inte förmår göra det, eftersom det är som att be dem omfamna sin värsta fiende med kärlek. Men de allra flesta kan förstå att ursprungligen finns det något gott med strategin, i begynnelsen räddade den dem i en svår situation, trots att den senare kommit att försvåra deras liv. De flesta förstår att strategin inte är ond, även om den skapat svåra upplevelser genom sitt beteende.
Att utforska dessa mönster som vi utvecklat kräver lyhördhet, respekt och öppenhet. Ingens väg är den andres lik. Jag kan bjuda in till och öppna upp för ett tankesätt och det skiljer sig ofta starkt från sättet som min klient ser på sin situation. Tillsammans behöver vi finna vägar för att skapa en förståelse och läkning. Inte minst krävs det mod, vilja och mogenhet från mina klienter.
När de lyckas omfamna strategin med respekt och förståelse händer något inom dem. Det som tidigare var spänt och hårt, blir kanske mjukt och varmt, något svart kanske får färg – vad som sker när förändringen inträffar är inte så viktigt, huvudsaken är att det sker och när det sker en förändring transformeras rädslan och livskraft frigörs. Det är tecknet på att klienten kunnat omfamna beteendemönstret med kärlek. Upplevelsen hos mina klienter är verklig och sann. En skeptisk forskare sa till mig en gång ”Jag tror egentligen inte alls på detta, men jag förstår att jag inte kan gå tillbaka till den tidigare upplevelsen och det gör att det är sant” och det är en definition på en transformation – en genomgående förändring som är icke reversibel.
Att få dela dessa inre resor med mina klienter är en gåva, en ynnest och min övertygelse är att ingen bör leva med känslan av ångest, oro, rädsla eller ilska. Alla dessa känslor går att transformera och på så sätt frigörs livskraft.
