Jag minns inte när det var, om det var 2 eller 1,5 år sedan, men jag minns känslan när jag satte nyckeln i nyckelhålet ”Du har bott klart i det här huset nu”. Jag kom just tillbaka efter att ha servat på Vipassana-centret i Ödeshög en helg och det var plötsligt så tydligt för mig. ”Jag är klar här nu”.
Har man bott i ett hus i nästan 25 år och dessutom fostrat två barn i huset så flyttar man inte i en handvändning. Inte om man som jag dessutom hyser en stor kärlek till alla små och stora saker i huset, framförallt till de som har anknytning till barnen – och det har nästan alla saker.
En flytt består av olika steg. Ett handlar om att hitta en mäklare. Uppsala är fullt av mäklare som gärna säljer både hus och lägenheter. Jag hyser inget större förtroende för mäklare, så det fanns en utmaning i att finna en som inte kändes alltför jargongmässig. Sedan ska huset göras klart för fotografering. Det var ett omfattande arbete för mig. En stylist kom förbi och sa att det inte ens skulle finnas kuddar i soffan och på toaletten fick det bara förekomma vita, går eller beige handdukar. Jag hade inga snygga handdukar i rätt kulör, men fann fina linnehanddukar i gömmorna. Snyggt och underbart skönt att torka ansiktet i eller händerna med linne.
Jag gömde undan saker så väl att jag inte lyckades återfinna min vinterjacka förrän vintern gick mot sitt slut. Reservnyckeln till bilen, som jag trodde att jag tappat bort, återfanns i en glassburk i en av lådorna i städskåpet, tillsammans med några andra nycklar, sista städdagen i huset. En desperat handling utför några månader tidigare i ett desperat försök att få undan allt, avslöjades. Jag trodde inte att jag skulle återse den igen.
När huset väl blivit fotograferat ska det visas. Fotografen hade utvecklat en fantastisk konst i att ta tre bilder överallt. En under- en över och en normalt exponerad. Sedan klippte han ihop det bästa från allt och plötsligt kunde man se grönskan utanför och samtidigt se rummet i bra ljus. Smart!
Visningen kräver ytterligare förfining av det som ska återfinnas i huset. Jag visade och sålde huset innan jag köpte. Jag hade tittat länge, men inte sett så många ställen där jag ville bo. Men innan jul, fann jag en liten lägenhet med uthyrningsdel och hit flyttade jag den 11 mars. Att flytta med allt mitt pick och pack är ett stort arbete. Både för mig och för de som flyttar mina saker. Jag tyckte att jag valt en flyttfirma med omsorg, men själva flytten kändes traumatisk.
Känslomässigt är det omvälvande att se sitt liv bäras ut i lådor. Det gungade under mina fötter när olika minnen for förbi. Så mycket har hunnit ske i huset under nästan 25 år. Det var också smärtsamt att närma sig ett slut på en era i mitt liv som jag har älskat på så många sätt – att vara en behövd mamma. Jag är fortfarande mamma, men idag betyder barnen mer för mig i min vardag än jag gör för dem och så ska det vara.
Första natten i min nya lägenhet grät jag av hemlängtan. Jag sörjde så att jag inte längre hade min bekväma plats vid köksbordet där jag kunde skriva, läsa och tänka. Och även om jag låg i min säng så längtade jag tillbaka till Vattholma. En konstig känsla. Jag har inte längtat hem sedan jag var barn tror jag, jo en gång i alperna, när jag för inte vilken gång i ordningen hade fått min skida att lösa ut i lössnöskidåkning och flera kompisar letade efter den och jag trodde att vi inte skulle hitta den igen, men även det var längesedan.
Nu har jag bott i min lilla valnöt, som jag kallar den, i drygt två veckor och även om det är trångt och jag har för mycket saker vet jag att det här är bra. Jag kommer att skapa mig ett trivsamt hem här. Det kommer ta sin tid och varje dag kommer jag några steg närmare. Att få skapa sig ett hem är en ynnest och jag njuter. Vilka erfarenheter har du av att migrera?
