Jag hörde en trollkarl berätta om en plats för magiker utanför Los Angeles dit enbart speciella trollkarlar bjöds in. Han skämtade och sa att det inte var så att alla gick runt med osynlighetsmantlar.
Vem vågar visa sig fullt ut?
Det där med osynlighetsmantlar stannade kvar i mitt sinne. Så insåg jag plötsligt att det inte är avsaknaden av osynlighetsmantlar som är problemet utan förekomsten av dem. Alltför många av oss lever våra liv gömda under olika strategier som gör att vi inte syns fullt ut. Jag tror att Marianne Williamssons ord om att vår djupaste rädsla inte handlar om att vår otillräcklighet stämmer. Enligt henne är vår djupaste rädsla att vi bär på omåttliga förmågor. Det är vårt ljus inte vårt mörker som skrämmer oss. Jag undrar om det är grunden till att vi gärna både skapar och sedan förstärker våra tillkortakommanden.
Vi är många som brottas med att inte duga, inte vara bra nog, att inte kunna, inte vara smarta nog, inte se ut på rätt sätt, inte våga, att inte tro på oss själva etc och det ger oss en ursäkt att inte kliva fram och ta för oss av livet och erkänna och omfamna våra förmågor – för det är läskigt. Men vart skulle vi hamna om vi faktiskt förmådde omfamna våra förmågor? Vad skulle hända om vi la av oss våra osynlighetsmantlar?
