För många år sedan under min studietid hade vi varit ute i skogen en hel dag på exkursion. Vädrets makter hade varit emot oss – det hade regnat hela dagen och vi satt både kalla och blöta i bilen på väg norrut. Vi fantiserade om att vara både varma och torra och hur mycket ett bastubad skulle vara värt. Så åker vi förbi en pampig entre med flaggstänger och flaggor, en prydlig uppfart och ett snyggt gods. Det syns att det är officiellt och inte privat. Jag tvärbromsar och säger till mina kompisar i bilen ”Där finns det säkert en bastu.” En av mina vänner replikerar ”Ja, gå in du Gunilla, du har ju inget hut i kroppen.”
Jag tror att det är viktigare att lära barn respekt och förståelse snarare än att veta hut.
Sagt och gjort, jag gick in, förklarade för kvinnan i receptionen att vi varit ute i skogen helga dagen och var både blöta och kalla – nu undrade vi om de möjligen hade en bastu. Kvinnan förstod direkt. Hon tog fram en karta så att vi kunde navigera mellan byggnaderna. Hon erbjöd oss handdukar – men det hade vi egna och hon ville definitivt inte ha betalt.
Inte förrän senare förstod jag att hon tog oss för golfare – trots att jag kallat golfbanan för skogen, men vi fick vår bastu och den var underbar. Långt senare har jag funderat över detta att ha ”hut i kroppen”. Idag slog jag upp det och läser bland annat att det är förknippat med att ha skamkänsla, att skämmas, eller blygas. Det har också med att inte uppträda oförsynt eller kränkande. Man kan till och med lära någon veta hut. Ett spännande litet ord hut. Jag undrar om det gynnar oss att ha hut. Jag tror inte det. Visst är det en balansgång – att vara inkännande, förstående, visa respekt och vara lyhörd tror jag är viktiga egenskaper, men att veta hut är av ett helt annat slag. Det känns förtryckande. Skammen gynnar inte livet, den dränerar oss på liv, förgör oss. Nej jag vill skippa hut för att i stället omfamna förståelse, respekten och lyhördheten som viktiga aspekter i mitt liv.
