När jag skulle gifta mig anordnade mina väninnor en fantastisk möhippa ute på Soludden söder om Stockholm. De bjöd bland annat in en ”häxa” som genomförde en äktenskapsförberedande rit med mig. Som en del i sitt arbete bad hon mina vänner att ge feedback till mig. Jag minns hur tyst det blev. Endast en eller två hade förmågan att formulera något. Den upplevelsen finns kvar i mig som en viktig erfarenhet.
Jag minns det inte för att det sa något om vad de tyckte om mig, utan det sa mycket om hur vi förhåller oss till varandra. Vi är så ovana att uttrycka våra åsikter om varandra.
Hästar ger oss naturligt feedback på det vi gör och hur vi beter oss, det gör dem till utmärkta läromästare.
Sedan dess har jag gått flera kurser och träningar i kommunikation. Jag har lärt mig mer om mänskligt samspel och idag slog det mig hur grundläggande feedbacken är i våra relationer. Det hjärnan inte vet tvingas den skapa – hitta på. Det vi faktiskt inte förstår i relation till andra människor kan hjärnan komma att uppfinna.
Det är i relation till andra som vi förstår vilka vi är och hur vi fungerar – det är i relation till andra som vår identitet skapas och här tror jag att feedback spelar en stor roll.
Nu tror jag att jag använder ordet feedback något annorlunda än det gängse sättet. För många handlar feedback om enkelriktad kritik. Enkelriktad kritik är i mina ögon förödande. Nej feedback för mig handlar om att ta och ge, av att uttrycka, få respons och sedan svara på det. Det är ett flöde som inte handlar om rätt och fel utan om olika aspekter som tillsammans bildar livet.
Vi vet att barn behöver feedback från omgivningen men det gäller egentligen alla.
Vi behöver alla speglas. Ända från att vi är små spädbarn är vi beroende av att ha en omgivning som ger oss respons på våra upplevelser. Det är så vi lär oss vad som är OK och vad som inte är OK. En mamma som ser rädd ut när barnet fallit kan framkalla osäkerhet hos barnet med gråt som följd, medan ett annat beteende från mamma kan göra att barnet reser på sig och fortsätter med sin utmaning, under förutsättning att fallet inte var alltför allvarligt.
Men vad händer med barn som inte får den feedbacken de behöver? Vad händer de barn som får upptäcka världen och livet till stor del på egen hand? Min tro är att dessa barn utvecklar strategier med hjälp av logik snarare än baserat på de känslor de upplever. Det innebär inte att känslorna inte existerar, men det blir en obalans mellan känslor och tankar och den obalansen kan få förödande följder i våra liv. Kanske handlar det faktum att barn behöver växa upp med hjälp av feedback från omgivningen mycket om att barnet har behov av att skapa ett fungerande feedbacksystem mellan sina känslor och tankar internt i kroppen?
För mig är dessa tankar och insikten om feedbackens centrala roll i våra liv ett nytt sätt att tänka som jag vill fortsätta utforska. Som en del i detta ska jag skapa en kurs i nödvändigheten att ge feedback.
