Min mamma dog den första september. En månad senare begravdes hon och prästen pratade bland annat om pånyttfödelse. Ingen av oss vet vad som händer när vi dör, även om några har sina personliga uppfattningar. I vår kultur lever de flesta rätt avskilt från döden. Vi har en kultur som håller döden på avstånd, vi hyllar det nyfödda, men inte födseln, utan det nyfödda och vi skyr döden.
Mammas kista smyckades i höstens färger, med både döda och levande växter.
När jag var på kurs för många år sedan lyfte de fram att vi ska ta till oss mycket nytt i vår kultur: vi ska läsa böcker, tidningar, se på TV, se filmer, vi ska umgås med vänner, skapa nya vänner, gå på teatern, vi ska hela tiden lägga till mer, men sällan eller aldrig låta något dö i våra liv. Jag har tänkt mycket på det i efterhand och när Auroras och Benjamins lilla hamster Piff dog var jag honom så tacksam eftersom han gav dem en upplevelse av döden.
Vi behöver låta saker dö i våra liv. Vi behöver träna oss på att släppa taget. Bara genom att låta något dö kan vi verkligen ta in nya saker. Det sker pånyttfödelse i våra liv hela tiden. Utan att vi gör något. Celler dör och nya celler bildas. Hela tiden. Varje natt när vi somnar släpper vi taget och greppet, för att åter födas igen när vi vaknar upp. Just nu förbereder sig naturen för vila. Naturen ska somna in för att åter väckas till liv igen på det nya året.
Pånyttfödelsen är en del av livets alla cykler. En del av livet. En del av våra förutsättningar. Jag googlade på synonymer till pånyttfödelse och fick bland annat fram förnyelse. Så jag bjuder in dig till pånyttfödelse – en möjlighet som livet erbjuder så att vi kan förnya oss. Finna nya vägar, nya sätt eller kanske bli mer följsamma och njuta mer av den redan inslagna vägen. Födas på nytt.
Tack mamma för att du ger mig insikter. <3
