Genom Nonviolent communication har mitt liv förändrats. Känslan när jag förstod att mina känslor, som jag upplevde, var OK att känna, överrumplade mig fullständigt. Jag föll i tårar och satt hulkandes kvar på stolen. Det var OK att känna som jag kände. Resan därifrån har varit stor. Den har inte bara handlat om att träna mig i att förstå vad jag känner och uttrycka det, utan även att förstå vilka behov som ligger bakom känslorna.
Livet leker när våra behov är mötta.
I Nonviolent communication säger man att känslorna är barn till behoven. Det innebär att känslorna alltid är kopplade till ett behov. Är behovet tillfredsställt, mår jag bra, är det inte tillfredsställt är känslorna mer utmanande att uppleva, men inte desto mindre viktiga. Känner jag oro, rädsla, osäkerhet, ilska eller förtvivlan behöver jag våga titta på hur jag kan förändra min situation så att behovet som väcker känslorna blir tillfredsställt. Det låter lätt, men är inte enkelt.
Jag är uppväxt med tron mina behov är egoistiska – att förstå hur de verkligen berikar mitt liv och hur de är själva grunden för mitt välbefinnande har varit en resa. Inom Nonviolent communication talar man om ”The Land of the Beautiful Needs” och det är en plats som jag vill att allt fler människor ska komma i kontakt med.
