Ars magna är titeln på uppsatsen jag skriver på den didaktiska utbildningen jag går i Biodanza. Ars magna handlar om konsten att leva livet.

Ars Magna

Det är som att jag har levt i en trasselsudd, där mina behov, drömmar och önskningar för länge sedan bleknat, av sköljvatten och tvål, för att ersättas med andras vagt uttalade förväntningar, samhällets normer och min förhoppning att känna mig sedd och accepterad.

Jag är en sökare och jag har sökt för att finna svaren på den förvirring, som följt mig sedan barnsben. Jag har läst böcker, funnit visdom och verktyg, jag har deltagit på kurser, gått utbildningar och gjort vad jag kunnat för finna och anamma svaren: ”Gör så här…”, ”Tänk så här…”, Vad vill du…” och så vidare. Jag vill vara en bra student i livets skola. Samtidigt har jag haft svårt att hinna med.

Mina förväntningar, som är så intrasslade i andras och samhällets förväntningar, har inte haft skärpa och klarhet nog för att skapa insikt och förståelse. Jag har känt mig överväldigad, ibland misslyckad, ibland glad, men sällan riktigt nöjd.

Och kraven har varit många: att vara mamma, att försöja mig och mina barn, att sköta om huset, att sköta om mig, uppfostra barnen, att träna, äta bra, laga nyttig mat, hinna handla, hinna skjutsa, hinna hämta, hinna, hinna, hinna… Listan tar inte slut. Utmaningen att hinna har hindrat mig från att leva. Listan har varit lång och pressen så stor från mina egna förväntningar, samtidigt som min förmåga att sovra och prioritera inte har varit tillräcklig. Till sist blir bägaren full. Den rinner över och då går det inte att hinna.

Jag är blind inför förståelsen. Att acceptera är svårt. Jag har väl inga problem? Jag är en kapabel kvinna och mor, det har jag väl visat tillräckligt många gånger? Jag skapar nya mål. Nya avsikter och intalar mig själv att jag har kontroll. Men min bägare är full. Jag har inte längre kontroll. Jag måste ge efter. Jag behöver tänka om. Det krävs att jag inser att jag har ett problem. Jag behöver ta hand om mig själv bättre. Jag behöver vila och reflektera.

Jag finner en bok med vars hjälp mina invanda mönster sakta kan läkas och en bok där jag lär mig att alla avsikter kring yttre mål ska ersättas med mål kring mitt välmående i stället. Dessa två böcker får mig att tänka om. Att vända skeppet är inte så lätt. Men sakta, sakta kommer mitt skepp allt mer att omfamna mitt välmående i stället för avsikter om att producera mer i min vardag. Sakta ska jag på ett nytt sätt sätta mig själv i centrum. Det är befriande och självklart på många sätt, men varken lätt eller enkelt.

Mål ska vara mätbara har jag fått lära mig på kurs. Men hur mäter vi frid, reflektion och harmoni?

Mitt skepp ska in i en torrdocka, där alla ruttna gamla föreställningar och invanda gamla mönster ska bytas ut mot nya. Det är en helrenovering. Jag ser fram emot den. Bottenskrovet ska skrapas fritt från gamla havstulpaner som sugit sig fast. Mitt skepp ska ge sig ut på havet med ny energi, med friskt virke, hälsosammare attityder och mindre friktion.

Min process fortsätter. Livet fortsätter och jag är glad över att jag har Biodanza som hjälp under min seglats på livets hav. Min tacksamhet och beundran för Rolando Toro och hans livsverk fördjupas än mer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.