Attityden till smärta

Vår kultur strävar efter att vi ska sky undan och undvika smärta. Vi har utvecklat en mängd olika strategier för att undvika smärta: alkohol och droger, konsumtion, matmissbruk och överdriven träning. Men attityden mot smärta har inte alltid sett ut som den gör idag. Olika kulturer förhåller sig till smärta på olika sätt och det speglar tidens människobild.

I antikens Grekland ansågs smärtan vara själens upplevelse av utveckling. Själen bodde i kroppen och man försökte inte avleda kroppslig smärta eftersom det kunde skada själens utveckling. På den tiden ansåg man att smärtan var en hjälpare och den välkomnades.

Kristendomen såg på smärtan som ett straff som människan fick genomlida på grund av sina synders skull. Under 1700-talet tog uppfattningen att själ och kropp var skilda åt fart. Man ansåg att kroppen var en mekanisk apparat som ägdes och sköttes av själen. Smärtan sågs som kroppens självförsvar mot skada. Det här ledde till ett nytt sätt att se på smärta. Nu föddes en strävan mot att skydda kroppen från skada och smärta. I slutet av 1800-talet kom den första smärtdövande medicinen.

Så vi har gått från att se smärtan som en hjälpare till att möta den med omplåstring eller eliminering. Denna tekniska syn på smärta har fortsatt att utvecklas och har lett till stora konsekvenser i samhället idag.

Idealbilden som målas upp av total lycka och framgång framställs oftast som befriad från smärta och lidande. Det har lett till ett stort behov hos människan efter medel som fort kan återställa lyckan, om vi upplever att vi tappar greppet om den. Det görs genom smärtstillande medel, nervtabletter, narkotika, alkohol, shopping och kosmetika . Bilden att smärta endast är av ondo har öppnat upp för ökat aborter och skilsmässor, vi institutionaliserar gamla och handikappade, när de hindrar oss i våra liv. Vi har en ständig strävan att ta bort det vi upplever hindrar oss i våra liv.

Men all vår strävan efter att eliminera smärta, problem och det som är oönskat leder till en skenlycka. Livet behöver innehålla både och: både smärta och lycka. Uppgiften är att kunna omfamna helheten utan att döma. Det ger oss kraft och livsglädje och en större mening i längden. Ivan Illich har skrivit följande:

”Samtidigt som förmågan att göra männsiskor okänsliga för smärta har blivit större, har förmågan att uppleva livets enkla njutningar och glädjeämnen avtagit i samma grad”. Jag tror att vi ska vara öppna för det vi känner. Våga känna och ibland döljer sig skratt och glädje bakom det som först upplevs som smärta. Jag tror att vi ska omfamna helheten i det vi upplever och det är den människosynen jag förespråkar. Den innebär öppenhet, ödmjukhet och respekt. Grundläggande ingredienser i mänskligt bemötande.