För några år sedan träffade jag en man från Schweiz som sa att ”De flesta dör vid 30 års ålder, men begravs vid 90.” Hans ganska krassa uttalande har stannat kvar i mitt medvetande och jag tycker att det finns en viss sanning i det han sa, men jag skulle vilja uttrycka det så här: det krävs medvetenhet av oss och att vi aktivt agerar om vi vill fortsätta förnya oss genom livet.

Att äta nyttigt är vitaliserande för kroppen, men ska vi göra för att förnya oss själsligt?
Att äta nyttigt är vitaliserande för kroppen, men ska vi göra för att förnya oss själsligt?

Vår kultur är visserligen inriktad på att vi ska ta in nya saker hela tiden: vi ska läsa fler tidningar, mer böcker, vi ska se aktuella filmer på bio, hänga med i samhällsdebatten, skaffa nya vänner och ge utrymme för nya intressen. Det handlar om att vi ska ta in mer hela tiden, men vi lär oss inte släppa. Vi tränas inte i att göra avslut, säga tack och adjö. Vår kultur är inriktad på det nya, men förbiser döden. Vi får inte erfarenhet i att låta saker dö. Jag tror att det är viktigt att vi tränar oss i att avsluta saker och det är en förutsättning för att också nya saker ska ges utrymme.

Min schweiziske vän som menade att  många dör vid 30 syftade nog på det faktum att eftersom få av oss har förmågan att förnya och vitalisera våra liv  faller vi lätt in i en lunk där vi följer vardagens rytm utan att reflektera, ifrågasätta och tänka om.  Men hur ska du bete dig om du upplever att livet inte känns på det sätt som vi vill att de ska göra? Hur ska du göra för att förnya ditt liv medan du är mitt uppe i det?

Idag finns ett stort utbud av personlig utveckling på marknaden. Det erbjuds kurser och det skrivs en mängd självhjälpsböcker inom ämnet. För den oerfarne är det svårt att veta var man ska börja. Mitt råd är att låta magkänslan styra. Vad verkar spännande? Vad väcker ditt intresse? Det finns inget rätt eller fel; vi får alla skapa vår egna meny. När du deltar på något som inte var så givande så lär du dig något av det. Hittar du något som skapar mersmak, så ger det en hänvisning om var du ska fortsätta att söka.

Min resa började med konsultation hos en psykolog. Jag tror att jag gick hos henne i nästan fyra år och så här i efterhand tycker jag att det var ganska värdelöst: mycket tid, en massa pengar och ett stort flöde av tårar som inte ledde någon vart – de var inte konstruktiva. Men samtidigt var det mitt sätt att börja närma mig själv. Idag vet jag att för mig är coachning ett mycket starkare och mer konstruktivt verktyg, men så är det inte för alla. Genom våra olika val skapas diversitet och mångfald och det är två ingredienser som båda bidrar till vitalitet och förnyelse. På så sätt kan vi hålla oss levande även efter 30 års ålder.Vill du läsa mer om min coachning kan du läsa här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.