En, två eller flera dimensioner?

För några år sedan deltog jag på en utbildning som berörde mig eftersom den både var konkret för mig som entreprenör i min ekonomiska verksamhet, men också erkände andra dimensioner som mig som människa, vem jag är, hur jag fungerar etc. En av kursledarna sa när jag gav henne feedback att det var spännande eftersom vissa av deltagarna hade tidigare haft ett mer endimensionellt sätt att se på sin tillvaro.

De agerade, fattade beslut, genomförde, analyserade och handlade på olika sätt. Eftertanken var formulerad i en budget eller i en affärsplan, men reflektion kring vilka de var som människa hade de inte tänkt så mycket på. Det hade gått bra ändå. De gick rakt fram och tog tag i olika saker vartefter.

Många människor är nöjda med att leva i en dimension, men jag vill inte bara gå rakt fram. Jag vill kunna hoppa åt sidan, välja en annan stig, ta vänster i stället för höger. Jag vill se mig själv i ett sammanhang där jag har kontakt med jorden, min historia, mina rötter, jordens uppkomst och med universum, stjärnorna och det magiska med oändligheten. Jag lever ett liv mellan dessa två himlen och jorden i den del vi kallar atmosfären.

Att leva mitt liv med två eller flera dimensioner ger mig mening, det får mig att känna mig ödmjuk inför något som är mycket större än jag kan föreställa mig och samtidigt ger det mig en kraft, eftersom jag hålls om av något som är större än mig själv.

För mig är det som att vi kan leva med bara X-axeln, men lägger vi till Y-axeln så kan vi uppleva mycket mer. Förstår jag sedan att använda mig av min frihet och har jag mod nog till det så agerar jag som Z-axeln och då är mina möjligheter oändliga och livet kan vara stimulerande pirrigt att leva.