Kommunikation grunden för kontakt

Jag pratade häromdagen med en affärsutvecklare på ett studieförbund och hon berättade att de aldrig får förfrågningar på utbildningar i kommunikation. Någon dag senare berättade en psykologvän att det är ett faktum att chefer som får låga omdömen i medarbetarundersökningar ofta brister i sin kommunikation. Det är inte länge sedan en hög chef i Uppsala fick lämna sin post med på ett bemanningsföretag med omedelbar verkan efter att ha sågats i en medarbetarundersökning. Vilken paradox – är intresset för kommunikation så lågt trots att kommunikation är det sätt på vilken vi skapar kontakt med vår omgivning?

Kommunikation är något vi aldrig får lära oss, utan något som vi bara förväntas kunna. För min egen del förändrades mitt liv när jag lärde mig grunderna i Nonviolent communication. Det handlade i lika stor utsträckning om att jag lärde mig lyssna till mig själv, som att jag lärde mig lyssna till andra. Jag fick lära mig förstå mina känslor och även uttrycka dem. Men framförallt har jag lärt mig att förstå och delvis att uttrycka mina behov och även förstå  andras behov i olika situationer. Här har den stora förändringen skett för mig. Nu kan jag ofta skapa förståelse för mig själv och för andra i min omvärld och det förändrar mitt liv och skapar förutsättningar för djupa relationer.

Att lyckas med vår kommunikation är en förutsättning för att vi ska må bra här i livet. Det är genom kommunikation vi skapar relationer och utan relationer tynar vi bort. I många undersökningar framgår att det människan värdesätter högst i livet är relationen med våra nära och kära och samtidigt är det i dessa relationer där många av oss har störst kommunikations utmaningar. Mig inkluderat. Och samtidigt är det i dessa relationer vi har mest att vinna på att lära oss kommunicera.

Så vad är det som lägger flest hinder i vägen för en kontakt med andra? Vi har utvecklat flera metoder som på olika sätt skapar mer distans än närhet. Att döma andra är en effektiv metod. Eller döma oss själva: ”Nu gjorde jag det igen, tänk att jag aldrig lär mig”, vi sätter etikett på oss själva eller andra: ”Vilken idiot”. Vi diagnosticerar: ”Vilken psykopat”. Vi använder skuld och skam: ”Nu gjorde du så att jag missade tåget”. Eller: ”En så ordentlig pojke som du borde inte göra så”. Sätten vi har är många. Vi förminskar dessutom vår värld genom att skapa olika ”måsten” i tid och otid. ”Jag måste åka nu” (och har därmed inte tid att lyssna mer på dig).

Alla dessa strategier blir som hinder som gör att vi egentligen inte tillåter oss själva känna att det vi allra mest drömmer om är att skapa kontakt med vår omvärld. Vi vill bli förstådda och respekterade. Men för det krävs det att vi vågar känna efter vad vi känner. Jag vill bli bättre på att kommunicera med mina nära. Vill du? Kanske kan vi våga tillsammans.