Mitt behov av stöd

Jeg ser ett svart golv framför mig. Det är blankt och ovanpå golvet ligger det vita delar, lite som pusselbitar, men de är inte mjuka och med runda kanter, utan mer som skärvor, gjorda av glas eller is. Det är nog glas och när jag går på golvet gör det ont.

Smärtan kommer inte från fötterna utan inne i mig. En kroppslig smärta som väcks när jag söker support och stöd från min omgivning.

Det är ett barns erfarenheter. Ett litet barns. En babys. och det gör ont. Det skapar förvirring. En stark förvirring som blir likt ett moln som snurrar runt.

Någonstans långt inne vet barnet att något är fel. Det ska inte vara så här. Någonstans finns det en djupare koppling till livet. Det är som att det finns en navelsträng, som går från fötterna ner till en källa. Livets källa.

Jag tar det lilla barnet i min famn. Jag håller om det. Det är tungt, inte på grund av sin vikt utan av sina erfarenheter. Det känns stort, bylsigt och mörkt. Jag håller om det. Smeker dess kinder och jag ser att något väcks inom barnet. Kinderna får nya linjer, blir vackrare, får en lyster. Hela barnet får en lyster. Det börjar skimra. Det är i kontakt med sin källa.

Barnet går från att vara spädbarn till att bli 2, 3, kanske 4 år gammalt. Det har en ny energi. Tilliten är väckt. Barnet går bort från mig, det vill uppleva allt som det har upplevt hittills igen, men med nya ögon, med en ny insikt. Det vill förstå livet och världen med sina nya glasögon.

Barnet ger sig iväg. Golvet har förändrat uttryck och är nu ett slätt lackat trägolv med stark yta som lyser. Barnet går bort och dess lilla kroppshydda speglas i golvet. Det vänder sig om med en segerviss min, på väg ut i livet som en erövrare.

Barnet ska göra sin resa utan mig, på egen hand. Jag kommer att få meddelanden i form av insikter, förståelse. Visdom som kommer att komma till mig och även jag känner tilliten till denna magiska process som är läkning.