Mitt liv i dalen

Jag skulle precis ringa min coach när jag drabbades jag av dåligt samvete strax före vårt samtal. Jag blev jag alldeles kall när jag insåg att  jag inte hade några högt uttalade mål. Jag hade inga högt svävande visioner.

Ett liv som siktar mot toppen är ofta ensamt och består av mycket möda och hårt arbete.

Bilden av bergsbestigaren, som så ofta förekommer i coachsammanhang, flaxade förbi i mitt huvud. Vilket berg ville jag bestiga? Vart var jag på väg? Jag anklagade mig själv för att inte vara en bra coach eftersom jag inte hade något tydligt mål.

I dalen samlas näring och vatten, här växer det och frodas.

Men så funderade jag på bergsbestigaren. Jag funderade över resan till toppen. Jag funderade över hur mycket den som verkligen vill nå högt måste avstå och så insåg jag att jag hellre vill leva mitt liv i dalen. Det är i dalen växtligheten finns. Det är där det finns näring. Lummighet. Det är dit näringen rinner från bergssluttningen. Det är där livet levs.

Jag gillar visserligen utsikt och jag kan ta mig upp på en höjd, jag förflyttar mig gärna via något bergspass till en annan del – jag har inget emot att svettas ibland och någon eller några bergstoppar får gärna inkluderas på min resa, men mitt liv vill jag leva i dalen, tillsammans med andra. Att ständigt sträva mot toppen eller ha bergstopparna i åtanke är inte ett liv jag längtar efter. Nej, mitt fokus ska vara här och nu, på en näringsrik plats i dalen.

 

Den röda tråden i mitt liv handlar om kommunikation och en önskan om att förstå vad som driver människor och hur vi kan uppskatta och glädjas mer i det liv vi lever.

Lämna ett meddelande

*