Jag kom ikapp en liten barnfamilj när jag skidade i Stadsskogen: en pappa, en mamma och två små barn. Pappan hade just kört ner i liten svacka med sitt lite äldre barn, som stod på egna skidor. Hon stod i spåret och pappan var på väg tillbaka upp mot mamman, som drog deras något yngre barn i en snowracer. Jag småpratade lite med flickan på snowracern. Hon visade stolt upp sin fina träleksak som hon hade med sig och höll hårt i handen.
En liten ängel gav mig en stor insikt i den snötyngda granskogen.
Jag, mamman och flickan småpratade lite. Jag minns inte riktigt vad vi sa, men plötsligt rätade jag på mig och sa, i ett infall av enfaldig ironi, att nu ska jag köra på hennes syster. Det låter väldigt kallsinnigt nu när jag försöker återge situationen, men avsikten var ett skämt och det följde tråden i vårt korta samtal, ungefär som ”Nu ska jag fortsätta”. Det intressanta var hur den lilla flickan reagerade.
Från att ha varit öppen, glad och kontaktsökande, kurade hon plötsligt ihop sig och tittade ner. Hennes huva på overallen var uppdragen. Hennes kroppsspråk var klockrent. Hon var inte längre med mig, utan gjorde vad hon kunde för att skydda sig. Det var ett lärorikt ögonblick. Vilken liten ängel som satt på snowracern. TACK!
Jag är uppväxt i en familj där ironi är ett signum. Det var smärtsamt för mig den dagen då jag insåg dess skadlighet. Samtidigt finns dess beteende i mina ådror, i mitt tankesystem. Då är det bra när den yngre generationen kan visa när jag halkar fel. Jag bugar mig i ödmjukhet och tackar för tydligheten. Jag hoppas att jag kommer minnas hennes budskap länge.
