Det pratas mycket om balans i livet. Det ska vara balans mellan arbete och familj. Mellan vårt yttre och inre liv. Det ska vara balans mellan tiden jag har för mig själv och den jag delar med andra. Men vad är balans för något?
Balans är en liten punkt mellan två obalanser. Tänk dig lindanserskan uppe i luften med armarna utsträckta som hjälp för att inte falla. Hon rör sig ständigt mellan två obalanser. Än åt ena hållet, än åt det andra. Hon är sällan i balans, utan jobbar med att parera mellan obalanserna.
Vill vi leva i balans ska vi ligga alldeles stilla och inte röra oss. Finns det någon som vill leva så?
Vårt liv kräver obalans. Vi kan inte komma någonstans utan obalans. Att gå är att tappa balansen om och om igen. Det är anledningen till att vissa barn väntar med att gå tills dess att deras tillit till livet är tillräckligt stor. Andra barn tänker inte så mycket på det, de bara gör. De gör. Faller och gör om. Och så vidare tills det plötsligt fungerar. Oavsett hur de lär sig handlar förmågan om att gå om att våga tappa balansen.
För att kunna utvecklas och leva behöver vi våga vara i obalans, men det kan vara svårt för oss om vi kommer alltför långt från jämviktsläget. Är vi på väg mot en alltför stor obalans måste vi stanna upp, stoppa oss själva. Sedan behöver vi våga slappna av igen. Spänner vi oss enbart när vi är i obalans kommer vi att falla. Då finns det ingen möjlighet att närma oss balanspunkten igen. Det handlar om att stanna upp, slappna av, våga släppa taget igen. Fortsätter vi åt fel håll behöver vi stanna upp igen, slappna av och se om vi kan styra åt rätt håll igen.
Och visst händer det att vi hamnar ur balans. För mycket jobb, för lite sömn eller något annat. Då säger kroppen ifrån. Hälsan lämnar oss eller signalerar känslolivet. Då behöver vi lyssna till signalerna, så att vi kan fortsätta vara aktörer i det spel som kallas livet.