Tänk om vi kommer att se tillbaka på 2010-talet och minnas att det var årtiondet med omvälvande förändringar: tiden när krig ledde till att stora folkmassor var tvungna att fly för sina liv samtidigt som terrorismen tog ett grepp om vår vardag och förlamade oss.

Tänk om vi minns att berätta om Aulan Kurdi, vars kropp spolades upp på en strand och vars bilden som sedan spreds över världen genom sociala medier och bidrog till att ingen av oss längre kunde blunda: världen var i kris.

Tänk om vi minns denna tid som årtiondet då tiggeriet klev in i vår vardag och vi inte längre kunde handla mat utan att passera en tiggande romer, som påminde oss om orättvisorna i världen.

Tänk om 2010-talet blir ett årtionde som vi minns som en tid då förmågan att acceptera olikheter, skapa gemenskap och bygga tillit väcktes.

Tänk om vi i efterhand inser att den smärta vi kom i kontakt med och den rädsla och osäkerhet vi kände, väckte något djupare inom oss. Tänk om vi i framtiden kommer att minnas att den chock och den vanmakt vi först stod inför hjälpte oss att komma i kontakt med vår medkänsla för andra. Den öppnade våra hjärtan. Det var årtiondet när solidariteten flyttade in och blev en del av var och ens vardag och det som vi först trodde var ett problem visade sig vara en gudagåva eftersom det väckte oss i vår Törnrosasömn och vi förstod innebörden av medkänsla.

Tänk om vi minns detta årtionde med ödmjukhet och stor tacksamhet eftersom vi då kom i kontakt med vår förmåga till att våga se, respektera och förstå. Tänk om vi minns det som en tid när förmågor som solidaritet och medkänsla växte inom oss och hjälpte oss till en större förståelse och där respekt och samexistens blev ledord i en värld där vi lever fredligt i gemenskap tillsammans med andra inklusive alla olikheter.

Det är nu vi skriver historien. Hur vill du att den ska bli?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.