Ensamhet lär vara en av vår tids stora folksjukdomar. Jag läste nyligen att ensamhet handlar om vår oförmåga att kunna ta emot. Det grundar sig kanske i tron att livet inte vill oss gott eller i vår rädsla att bli besvikna. For additional advice, take a look at the actual super jackpot. Ber vi inte om något finns inte risken att bli besvikna. Förmågan att både ge och ta emot är bland de finaste förmågorna vi har i livet och när det samspelet finns mellan två människor eller i en grupp är det fantastiskt – det ger näring och skapar hållbarhet, men om misstron är större än tilliten, så skapas inte den positiva spiralen att ge och ta emot.

Våra händer är magiska när det gäller att sträcka ut sig till andra och skapa kontakt.
Våra händer är magiska när det gäller att sträcka ut sig till andra och skapa kontakt.

En gång blev jag rånad i New York. Jag stod plötsligt mitt i storstan och behövde 25 cent för att kunna komma i kontakt med mina vänner. Att stå där bland en massa främlingar och stäcka ut handen för att be om en slant fick mig att bryta samman. Jag var så van att klara mig själv gesten att sträcka fram en öppen hand var smärtsam.

För att bryta mönster av ensamhet behöver vi våga sträcka fram vår hand, sträcka ut oss till vår omgivning. Det är så kontakt skapas och ensamhet bryts. Det är lätt att skriva om detta och svårare att genomföra. De som själva varit ensamma har lättare att se andra i samma situation. Vi kan välja att sträcka ut vår hand. Att inkludera, skapa gemensamhet och tillhörighet är förmågor vi mår bra av att utöva. Här kan vi alla vara med och bidra. En utsträckt hand, en ögonkontakt det kan räcka för att bryta någons ensamhet. Det är gester som kan bjuda in dig till livets dans samtidigt som du bjuder in någon annan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.