Min son är 17 år. Han är klarsynt och träffsäker i sina observationer. För en tid sedan sa han till mig:

”Mamma, du kan inte säga nej. Och mamma du kan heller inte ta ett nej.”

nejVisst vore det skönt om jag kunde säga att han har fel, men det kan jag inte. Han har så rätt! I min föreställningsvärld värderar jag ett ja mycket högre än ett nej. Jag tror att det är bättre att säga ja och det leder till att jag gärna vänder ut och in på mig i syfte att få till ett JA på slutet. När jag måste säga NEJ har jag en tendens att komma med en mängd förklaringar till varför jag inte sa JA. Då kan han stå där och säga:

”Mamma, jag ville bara ha ett ja eller nej.”

Genom Nonviolent communication har jag lärt mig att varje gång vi säger JA till något, säger vi samtidigt NEJ till något annat och vice versa. Jag är klar över det och jag vet att den jag säger NEJ till är oftast mig själv: min tid, mina val och mina möjligheter.

Min sons kommentar träffar mitt i prick. Det stimulerar och utvecklar mig att ta hans synpunkt till mitt hjärta. Jag ska jobba på att bli en bättre NEJ-sägare. Samtidigt vill jag erkänna att det finns en del i mig som är orolig över att jag inte blir lika uppskattad när jag säger NEJ. En del i mig är rädd för att bli avvisad om jag säger NEJ. Den delen har inte helt förstått styrkan i att vi är ärliga med vad vi tycker, känner och vad som är viktigt för oss. Den har heller inte förstått hur mycket lättare det är för vår omgivning om vi kan vara raka med vad vi tycker och vad vi vill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.